Kära Simon. Jag trodde bara igår att nu skulle allt vara nästan som vanligt igen. Jag kände att nu mådde jag sådär superbra igen, och tiden har vell kanske läkt alla sår. De har ju trots allt gått över ett år. Men så fel jag hade. Nu har jag fallit dit igen. Jag är så less bara. Så less på allt skitsnack och alla falska människor. Och som alla andra gånger så börjar jag tänka på dig. Tänk om jag kunde berätta de här för Simon, om jag kunde få prata av mig med honom som alltid förstod och gjorde mig glad. Simon som jag alltid kunde lita på, som jag kunde berätta allt för. Ingen har ersatt den platsen. Jag har ingen som jag verkligen kan berätta mina djupaste känslor och tankar för. Ingen som jag litar på fullt ut, inte så som jag litade på dig. Jag vet att du hör mig, att du alltid står vid min sida och att du hjälper mig att hitta rätt i livet. Men de är ändå så i helvete svårt utan att se dig, se in i dina isande vackra ögon, utan att kunna röra vid dig. Nu ska jag ut, ta en promenad i skymningen, tänka på dig, förhoppningsvis få känna din närhet. Nu behöver jag att du tröstar mig, för ingen annan kan.
