Att det redan har gått 3 månader! Och ändå känns de som att tiden har gått så långsamt. Allt är precis som det alltid har varit, förutom att allt känns helt annorlunda. Många tror säkert att allt är som vanligt för mig, för du bodde ju faktiskt inte här och vi träffades inte så ofta. Så jag saknar nog inte dig så som alla andra gör. Och det kan jag hålla med om. Jag saknar inte alls dig på samma sätt som dom som levde med dig varje dag. För saknad är inte lika för någon. Jag har ingen aning hur det känns för din familj, dina nära vänner. Hur tomtheten sårar, hur det känns för dom när den mest livfulla personen de känner försvinner. Men ingen kan heller förstå hur jag känner. Hur ont det gör varje dag. För varje dag kommer samma tankar upp i mitt huvud.
Om jag bara hade försökt innan..
Om jag inte hade varit så jävla rädd för vad som skulle kunna hända..
Om jag bara hade visat hur mycket du betyder för mig bättre..
Om jag bara hade hört av mig två dagar tidigare än jag tänk så hade allt kanske varit annorlunda..

Jag vet att det var ett misstag, men det är så många tankar som far runt i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Mitt liv går upp och ned hela tiden. Ena sekunden mår jag jätte bra, medans nästa är jag helt förstörd. Jag måste försöka klara av skolan nu. Men jag har ingen ork. Jag lägger mig och sover så fort jag får chansen, för jag är så trött. Jag är helt slut hela tiden.

Jag såg på din systers blogg att det hade kommit upp en förfrågan om deltagande i ett evenemang. 2013 hette evenemanget och den vän som kom upp som deltagare var du. Fanfanfan. Du kommer inte allt delta. Du finns inte mer, jag vet det. Men de är lika jävla jobbigt varje gång jag ser nått sådant. Det är precis som Angelica skrev, att det känns som att du fortfarande finns. Och gud vad jag önskar att det var sant.

Jag älskar dig hjärtat mitt. Jag kommer alltid att vara din Simon, alltid. / din gabbi