Älskling, ja minns det som igår, ett av våra sista riktiga samtal. Du ringde mig en kväll för att bara prata, sådär som vi alltid gjorde. Vi pratade länge, sen helt plötsligt blev du tyst. Jag väntade på att du skulle säga nått, och tillslut frågade du. Du frågade om jag ville förlova mig med dig, de hoppas ja i alla fall att du kommer ihåg! Jag blev så chokad. Jag trodde att du drev med mig, nu i efterhand har jag förstått att du verkligen menade det. Jag sa att vi borde träffas mer och se om det gick att vi var tillsammans först innan jag kunde svara på den frågan. Självklart ville jag ha dig, mer än vad jag nånsin har velat ha någonting annat i hela mitt liv. Men jag var rädd att det inte skulle bli lika, att de vi hade skulle förstöras om vi blev tillsammans. Fan vad jag ångrar de nu. De hade kunnat varit du och jag, och jag vet att ja inte ska skylla nått på nån, men de är mitt fel. Det är mitt fel att vi aldrig försökte på riktigt.

När du kom hit med linda, sista gången jag såg dig... Då sa du att du kunde göra vad som helst för att de skulle bli vi. Jag sa att jag skulle vara borta hela sommaren och att det inte skulle funka, för jag känner mig själv. Jag skulle längta ihjäl mig. Så jag sa att vi fick prata om det när jag kom hem igen. Än en gång sköt jag upp de. Dum som jag var!

Du skrev till mig under sommaren, men de såg jag först efter att du var borta. Jag hade fullt upp hela sommaren och satt typ inte vid datorn. den 12/9 var jag i skåne, sista helgen jag skulle vara borta, då satte jag mig vid facebook för att kolla ordentligt, första gången på hela sommaren. Då såg jag att du hade skrivit i min logg. Du skrev: Gabriella, vi måste ta och ses snart. Jag hann alrig svara på det för att min bror skulle ha datorn.

Dagen efter, dagen innan min morbrors bröllop skrev sanna till mig. Hon skrev, har du hört vad som har hänt? Jag fattade ingenting så jag skrev nej, vadå? Då ringde hon mig. Jag satt i bilen med min familj när hon ringde. jag hörde först inte vad hon sa, för hon grät så mycket. Tillslut hörde jag. Simon är död. Orden for runt och runt i mitt huvud. Jag fattade inte vad hon sa till mig. Jag hörde henne inte längre. Vi la på och jag satt och stirrade ut i fönstret i en halvtimme innan jag förstod att det inte var ett skämt. Du fanns inte mer. Min fina simon fanns inte mer.