Sena nätter
Simon, kommer du ihåg alla samtal? Du ringde mig nästan varje kväll dom kommande veckorna och vi pratade i timmar, om allt. Om oss. Efter ett tag blev det längre tid mellan samtalen. Ibland tog det någon månad innan vi pratade igen, men det spelade ingen roll. Det var alltid lika lätt att prata med dig. Du vet inte hur många gånger du ringt när jag har vatit så ledsen och trött på livet, och fått mig så otoligt glad. Sådär glad som bara du kunde få mig. Bara din röst gjorde mig varm i hela kroppen. Förstår du nu varför jag alltid sa att du lyste upp mitt liv? För de var precis så det var. Du var den enda som kunde få mig att le dom där dagarna då allt bara var skit.
Vissa dagar skickade du bara iväg ett sms och fråga hur jag mådde eller vad jag gjorde, och jag sken upp. Det spelade ingen roll vad du skrev, det enda som spelade roll för mig var att jag visste att du tänkte på mig. För jag tänkte på dig, jämt. Vad jag än gjorde, var jag än var så fanns du alltid där med mig i mina tankar.
Du finns fortfarande i mina tankar precis lika mycket som då, men det är annorlunda nu. Då tänkte jag bara på hur det skulle bli när vi träffades nästa gång, hur mycket jag saknade dig och hur mycket du betydde för mig. Nu tänker jag på hur det hade kunnat varit om du fortfarande hade funnits här, hur det hade kunnat vara mellan oss nu, och att du skulle varit här nu. Att allt hade kunnat varit så bra.
